YORKSHIRE BOYS
[Aluma #11 - 2007]
När Homeless World Cup i år arrangerades i Köpenhamn
fanns över 500 fotbollsspelare från hela världen på
plats. Bland dem två unga killar från Yorkshire, England.
När jag möter Karl Richardson (21) och Emmy Wade (20)
första gången har de just spelat två matcher. Det blev
seger både mot Zimbabwe och mot Argentina, så de är ganska
uppåt.
De dyker upp propert klädda i det engelska landslagsstället.
De vita strumporna slutar helt enligt regelboken tre centimeter under
knäna. Jämfört med en del andra lag i turnering är
detta märkeskläder av toppkvalitet. Även deras förberedelser
inför Homeless World Cup har varit goda. Innan avresan tillbringade
de tre dagar på Manchester Uniteds träningsanläggning
i Carrington.
Alla har inte haft samma förutsättningar. Mellan matcherna säljer
spelare medhavda souvenirer på filtar vid Rådhusplatsen. Nyckelringar
av läder och dansande små mekaniska hundar samsas kring fötterna
på flanörerna.
Från Yorkshire till Köpenhamn
Emmy och Karl skakar hand och hälsar på artigt engelskt manér.
Båda är från Yorkshire i nordöstra England, Emmy
från Huddersfield och Karl från Skipton. Skipton är en
stad med cirka 16 000 invånare. Karl beskriver sin hemstad.
– Det är en liten stad, den är tyst!
Med det i åtanke borde det vara en chock att hamna mitt i storstaden
med tusentals åskådare, med fotografer och journalister. Mellan
matcherna har de fått signera tröjor och vykort åt fans
och nyfikna köpenhamnsbor. Karl berättar storögt att när
de var på Hovedbangården kom det fram folk och bad om autografer.
– It was awesome! säger han med ett belåtet leende.
Emmy tycker att de bästa stunderna är efter matcherna, när
de springer fram och tackar publiken. Att ta emot applåderna och
känna uppskattningen.
Det kan verka som frid och fröjd. Men alla deltagarna i Homeless
World Cup har en historia av utanförskap. Varken Karl eller Emmy
är särskilt intresserade av att tala om vad som ligger bakom
dem. Nu är det VM och de har kort sagt bara fotboll i huvudet.
Busig stämning
Emmy är förtegen men berättar att han bor på ett
stödboende. Tidigare har han periodvis sovit ute och även gjort
några månader i fängelse efter att ha hamnat i ”dåligt
sällskap”. Men som för att leda ämnet tillbaka till
fotbollen och nuet, lägger han till.
– Om det inte vore för de där åren så skulle
jag ju inte vara här i Köpenhamn i dag, så är det
ju.
Karl är lite mer framåt. Kanske beror det på att han
har haft ett bra år. Han berättar glatt att han har träffat
en tjej som han även bor ihop med.
– Det är viktigt att inte tillbringa all sin tid ensam, säger
han.
Så mycket ensam tid blir det inte med landslaget. Merparten av de
engelska spelarna är unga, och stämningen är som man kan
tänka sig när ett gäng ungdomar bor och umgås tätt
tillsammans en tid. Det är skvättande med vattenflaskor, sneglande
efter flickor och allmän uppsluppenhet.
Skaffa ett jobb!
I England fanns det 163 000 hemlösa 2005. Emmy upplever att många
ser på dem som en annan typ av människor. De kan komma med
kommentarer som ”skaffa dig ett jobb!”. Den världskände
fotbollsspelaren Lilian Thuram (FC Barcelona och Frankrikes landslag)
talade om liknande erfarenheter förra året. Efter att ha bjudit
in 80 hemlösa, illegala flyktingar, för att se matchen mellan
Frankrike och Italien, blev han hårt åtgången i pressen.
– Jag ville bara glädja några barn och föräldrar
under en och en halv timme, men i dag får man tydligen inte räcka
ut handen åt vissa människor.
Emmy berättar, synbart stolt, att den lokala tidningen, The Huddersfield
Daily Examiner, hade en helsida om honom när det stod klart att han
var uttagen till landslaget. Klippet hänger på väggen
där hemma.
Det märks att de båda tycker det är stort att representera
England. Uttagningarna började redan i januari. Över 300 personer
anspråk på en plats i truppen. På plats i Köpenhamn
finns de åtta lyckliga som tog sig hela vägen.
– Bara det att folk sitter ner två gånger sju minuter
och ser oss spela betyder oerhört mycket (Fotnot 1).
Sammansvetsad stämning
Emmy sätter fingret på kärnan. Ett av syftena med HWC
är att rikta strålkastarna mot dem som ofta förpassas
till skuggorna. Och folk ser. Läktarna är fulla större
delen av tiden, stämningen är sammansvetsad och inbjudande.
Det är inga sura miner på planen heller. Inte ett enda rött
kort delas ut under turneringens gång. Motståndarlagen peppar
tillsammans före och efter matcherna.
– Visst kan det bli irriterat på planen ibland, menar Karl,
om ett domslut går emot en till exempel. Men efter matchen är
alla vänner igen. Så är det att spela fotboll.
Om det inte vore för fotbollen, vad skulle de syssla med då?
– Jag har alltid velat bli brandman, berättar Karl, som också
kom in på en utbildning, men avståndet mellan hemstaden och
skolan för långt så det lades på hyllan.
Om brandman är ett typiskt standardsvar från en ung man, kontrar
Emmy med den något otippade drömmen om att bli frisör.
Vem vet, kanske slår deras drömmar in. Till dess verkar de
vara fullt till freds med att spela fotboll, för landslaget såväl
som mindre klubbar hemma i Yorkshire.
- - -
Fotnot
1: Matcherna i HWC spelas på
en plan med måtten 22 x 16 meter omgärdad av en sarg. Matchtiden
är 2 x 7 minuter och varje lag har tre utespelare plus målvakt.