24 TIMMAR ST PAULI
[Arbetaren #43 - 2006]
En fotbollsklubb som spelar i tyska tredjedivisionen och kan ståta
med det största antalet kvinnliga supportrar i Tyskland. En klubb
som var först i landet med att ta avstånd från fascism,
rasism, sexism och homofobi. Supportrar som kort och gott går under
namnet ”The Anarchists”. Myterna om fotbollsklubben FC St
Pauli och dess anhängare är många. Vi åkte ner till
Hamburg för att se det med egna ögon.
Tåget anländer till Hamburg Bahnhof runt lunchtid, och tjugo
minuter senare har vi hittat vårt hotell på Reeperbahn. I
motsats till det futuristiska hotellrummet kan fotbollsklubben FC St Pauli
snarare liknas vid något gammaldags, något som som obstinat
kör vidare med knuten näve. Där andra klubbar talar pengar,
framgång och pengar, fokuserar St Pauli lika gärna på
solidaritet och antifascism.
Konkursen
har varit nära flera gånger. Klubbens vistelse i Bundersliga
2001/2002 blev paradoxalt nog en kostsam historia. Då räddades
klubben till stor del av fansen, när man sålde 140.000 t-shirts
med texten ”Retter”. Framgångar i cupen förra året
gav också klirr i kassan. I samma veva startade man en insamling
till vattenförsörjning på cubanska skolor. Klubben har
även förlagt träningsläger på just Cuba tidigare.
En liten fingervisning om hur de fått smeknamnet ”Die Freibeuter
der Liga”.
Klubbens
inofficiella logga, Totenkopf, återkommer ständigt i stadsbilden.
Och naturligtvis i klubbens souvenirshop, där dödskallen med
de korslagda benknotorna finns på både kaffemuggar, tändare
och badtofflor. På väg till shopen passerade vi ett bageri
som hade tårtor med St Pauli-tema i skyltfönstret. Det har
blivit lite av en turistgrej. Men det handlar inte bara om en dödskalle.
Med texten St Pauli under är det lika mycket ett ställningstagande
som en punkig attityd.
Timmarna
innan matchen tillbringar vi på Jolly Roger, en pub på Simon
von Utrecht Strasse. Lokalen är tapetserad med klistermärken
med anti-fascistiska budskap, halsdukar, emblem och vimplar från
fanclubs runt om i världen. Jag hinner knappt läsa en tiondel
av dem innan det är dags att bege sig vidare till stadion. Millerntor-Stadions
västra långsidan där vi sitter är flack med långbänkar
där den röda färgen flagnar. Spelarna gör entré
nere från ena hörnflaggan, inte helt förvånande
en svart flagga med dödskalle på. På läktarna cirkulerar
öl -och pirogförsäljare likt gamla tiders cigarettförsäljare
med låda på magen, och bakom ena kortsidan tronar en surrealistiskt
betongfästning från 2:a världskriget.
Motståndare
för dagen är Bayer Leverkusen II. De ligger i botten av Regionalliga
Nord, medan St Pauli huserar i mitten av tabellen. Efter att traditionsenligt
rivit av AC/DC’s ”Hells’ Bells” till publikens
stora jubel, blåser domaren igång matchen. Spelet är
ganska taffligt, men det är laget i helsvart som kontrollerar händelserna.
Jag finner snart en favorit i St Paulis back Florian Lechner, men mitt
fokus är minst lika mycket på läktarna, där 17.717
personer lever upp till ryktet om en ”partypublik”.
I pausen
sträcker jag på benen bland wurst, choklad och Döner kebab
bakom läktaren. En grupp kravallpoliser står och rullar tummarna
vid ett staket. De bär buckliga benskydd av grön hårdplast,
och ser precis ut som Ninja Turtles. Något kravallande blir det
dock inte. Publiken är ett hav av positivt tumult. Segerresultatet
skrivs till slut med siffrorna 2 och 0 på en av tysk fotbolls sista
manuella resultattavlor. Medan spelarna tar ett varv runt planen och tackar
publiken, försöker jag utröna om det verkligen är
en AFA-flagga som vajar borta på ståplats. Och visst är
det det. Mantrat man brukar få höra här hemma, att fotboll
och politik inte hör ihop, har uppenbarligen inte fått fäste
på Millerntor.
Efter matchen återvänder mitt resesällskap till Jolly
Roger, med förhoppningar att få höra tyska schlagers.
Själv vandrar jag tillbaks till Reeperbahn och hotellet. Jag sätter
mig i foajén och försöker smälta dagens intryck.
Pillar förstrött på min St Pauli-pin, drar i resåren
på min St Pauli-tröja. Det känns aningen krystat och obekvämt.
Men detta var trots allt en premiär. Jag får se det som ett
insupande av rutiner, ramsor och rock ’n’ roll, ett första
trevande möte med det där mytomspunna.
Det
har varit befriande att kliva in i ett annat sammanhang, och ner några
nivåer i fotbollshierarkin. Plötsligt känns fotboll som
fotboll borde kännas. Detta är en miljö så gott som
befriad från vulgära könsuttryck och överdriven machoattityd.
En omedelbar känsla av inkluderande, av allas rätt att ta plats
och att delta. Supportrarna drar åt samma håll, på läktarna
och i de allmänna värderingarna. Här finns saker utöver
laget som skapar samhörighet och trygghet. Det gör St Pauli
starkt, det gör St Pauli smått unikt.
Efter
att ha checkar ut från hotellet dagen därpå, tar vi tunnelbanan
till Bahnhof. Sex timmar senare rullar tåget in på Malmö
Central. Ett hundratal Djurgårdsfans går just bärsärk
på O’Learys efter tre poäng mot Malmö FF. Bättre
mottagande kan man som MFF-supporter önska sig. Samtidigt är
det en dag som jag kan lägga all den där skiten åt sidan.
Jag vänder dem ryggen allihop och knallar över gatan med huvdet
högt. Jag har varit och sett FC St Pauli; Schisse, adieu, auf Wiedersehen.
Jag har fått perspektiv, och på mindre än ett dygn har
jag lärt mig en hel del om hur läktarkulturen kan te sig när
den är som allra bäst.