HAVET SOM URSÄKT
[Aluma #7 - 2008]
Att plocka upp solkiga snäckor på
stranden smäller högre än att böja sig efter rostiga
nyckelringar i stan. Med havet i ryggen tillåts vi bete oss skamlöst
pittoreskt för en stund.
Skåne tidigt en torsdag morgon. Jag åker på väg
9 österut. Campingplatserna har redan börjat fyllas av turister
och det är gott om hemmasnickrade skyltar som lockar med ”Zimmer”.
Havet dyker upp och försvinner i sidorutan. Namnen på gatskyltarna
fladdrar förbi som i ett stroboskop; Flaskpostvägen, Sjöskumsvägen,
Vrakgodsvägen...
En
oskyltad väg innan Abbekås tar mig praktiskt taget rakt ut
i vattnet. Jag slår av motorn och bara sitter. Vyn är omtumlande.
Havet är bångstyrigt och vågkastande, oändligt och
lockande. Horisonten tom på fartyg, bara en rät linje där
världen tycks ta slut. Det är lätt att förstå
de sjömän som förr i tiden fruktade att segla över
den där skarpa kanten.
Skambelagt blir pittoreskt
Det luktar skarpt av tång. På sina ställen har den samlats
till något som liknar enorma geggskulpturer. Men det är inte
tång jag är på jakt efter. Jag vill veta vad som gör
strandfynd så populära. För att förstå måste
jag bli en sakletare själv. Jag knyter kängorna och ger mig
iväg västerut längs stranden i riktning mot Hörte.
Mitt första fynd gör jag redan efter en meter. En färgglad
repstump. Jag böjer mig ned och plockar upp den. Om två sjuåringar
letar prylar inne i stan är det ingen som höjer på ögonbrynen,
ingen som fnyser föraktfullt. Tvärtom. Skulle däremot en
vuxen människa böja sig efter en rostig nyckelring på
gågatan blir reaktionerna sannolikt annorlunda. Här på
stranden kan en 38-årig skribent plocka skitiga snäckskal i
en kasse, och det uppfattas ändå som något med ett romantiskt
skimmer.
Barn är barn brukar det heta, men om vuxna människor vill sakleta
tycks stranden vara ett gott alternativ. Det geografiska läget innebär
att något snudd på skambelagt plötsligt förvandlas
till ett accepterat pittoreskt förehavande.
Tröskeln till det otämjda
Blicken i backen. Ljudet av brusande vågor lägger sig som en
behaglig bakgrundskuliss. När jag emellanåt tittar upp får
jag nästan svindel av det storslagna scenariot. Halkar till på
de slippriga småstenarna, sjunker ner med foten i tångsmeten,
skrämmer upp några skarvar från sina nedbajsade stenar
en bit ut vattnet. Jag är en främling här, hör inte
riktigt hemma. En simpel människa snubblande på tröskeln
till det uppkäftiga havet.
Andra människor har varit här innan mig. Spåren är
många; fimpar, kapsyler, burkar, mjölkpaket, flaskor, sugrör,
skor, strumpor, armaturer, plaströr, ett bildäck, en halv grep.
Merparten halvt mumifierade av tång, alger och sjögräs.
Beroende på vem man frågar och vilken religion man sneglar
åt, kan havet symbolisera en mängd olika saker; liv, död,
frihet, glädje, längtan. Det är lika mycket en kraft som
kan ödelägga som ett livgivande och livsnödvändigt
element. Där jag trampar fram är liv och död hela tiden
närvarande. I strandkanten skvalpar benrester och kranium från
smådjur och sjöfågel. En bit bort livnär sig några
kråkor på kadavret efter en fiskmås. Det är lätt
makabert och kliniskt.
Gratis stentroll
Att havet är den bit av världen som ännu inte är fullt
utforskad smittar över på föremålen, sätter
extra fart på fantasin. En gymnastiksko halvt begravd bland stenarna
kan vara bortglömd efter en grillfest, eller den kan ha spolats i
land med en betydligt mer tragisk historia i kölvattnet. Trästyckena
som mjukt slipats av vatten och vind - hur långt har de guppat fram
på haven, vilka sträckor har de tillryggalagt, vad har de fått
uppleva på vägen? Vilka djuphavsmonster har gnagt på
kanterna?
Frågor som dessa kan vara en ledtråd till varför många
uppskattar att leta saker längs stränderna. Och vad som får
folk att tillverka konsthantverk i form av snäckprydda tavelramar,
stentroll eller toalettpappershållare av drivved. Föremål
med en inte helt känd historia, med en dos av mystik. Ja, och så
är det förstås gratis. Hit har inte prisstegring och inflation
nått. Det är en fri loppmarknad utan prut och priser.
Vill man fokusera på pengar är bärnsten det mest lukrativa.
Sommaren är en dålig period för detta. Störst chans
att hitta bärnsten är efter de kraftiga stormarna på våren
och hösten. Det brukar röra upp den där åtråvärda
30-50 miljoner år gamla kådan. Jag finner ingen bärnsten,
men däremot en grönglänsande glasbit, rundad i kanterna
och len i handen. Nästan en riktig skatt.
Bränsle för fantasin
Efter två timmar är min papperskasse full. Mestadels obetydliga
prylar, föremål utan reella värden. Det spelar ingen roll.
Det är själva letandet som har varit behållningen denna
morgon. Vetskapen om jag skulle kunna snubbla över en flaskpost eller
ett guldglänsande sjörövarmynt. Det att på förhand
inte veta blir en del av kittlingen.
I mycket påminner strandletandet om en hobby, något som inte
behöver kosta så mycket, och som samtidigt blir en välkommen
kontrast till en i övrigt stressig vardag. Och precis som när
man samlar tändsticksetiketter finns där en inneboende kontrast
till – eller protest mot – det hysteriska konsumtionssamhälle
vi lever i.
Inte minst fungerar havet som en slags ursäkt. En ursäkt för
att vara barn en stund, för att drömma sig bort, att fabulera
fritt. Etnologen Nils-Arvid Bringéus är känd inom föremålsforskningen,
och talar bland annat om hur tingen kan fungera som ”minnesbehållare”
för sådant vi en gång upplevt. Merparten av prylarna
jag hittar på stranden har en snarlik funktion. Skillnaden är
att de blir behållare för sådant som jag inte upplevt,
men som jag gärna fyller med tänkbara innebörder och historier.
Sveriges kust mäter 386 000 kilometer. Den här morgonen har
jag avverkat en. Det ligger fortfarande mycket där ute och väntar.
Och havet fortsätter att spotta upp sina skatter som bränsle
åt vår fantasi.