MINDING HIS OWN BUSINESS - CHARLES BUKOWSKI
I MALMÖ
[Tidskriften Serum 22/23 - 2006]
När jag flyttade till Malmö 1994 jobbade det en säregen
plakatklistrare i stan. Jag såg honom ofta tidiga mornar i kvarteren
kring Folkets Park. Bakåtkammat vågigt hår, och ärrad
hy under några dagars skäggstubb. En kortärmad beige skjorta
med flikarna utstickande på framsidan av byxorna. En rullad cigg
i mungipan, och en gammal trästege slängd över axeln. Han
var förbannat lik en äldre årgång av Charles Bukowski.
En sann solitär. Minding his own business.
Det var ett av mina allra första intryck av Malmö. Ett annat
var pub Nobe, det bruntonade haket precis runt hörnet där vi
bodde. På premiärkvällen fick jag en burk folköl
uppslängd på bardisken med en smäll och ett snett leende.
Av en eller annan anledning hade de blivit av med sitt tillstånd.
* * *
Nej, det
är inte särskilt långsökt att förankra Bukowskis
poesi i Malmö. Tvärtom, hans skildringar av Los Angeles, och
ett persongalleri rikt på underdogs, finner sig lätt till rätta
just här. Precis som L.A. toppar mordstatistiken i USA, ståtar
Malmö med snarlika dystra siffror. I förlängningen; det
bor många Henry Chinaski i Malmö. I ett allt ruffare samhällsklimat
känns det faktiskt lättare än nånsin att relatera
till mycket av det Bukowski berör i sina dikter. Och – för
uppriktighetens skull – jag har kanske förläst mig lite
också, ser honom gärna överallt och ingenstans. Jag passerar
ett lägenhetsbråk på Sofielundsvägen och jag tänker
på Hank. Jag ser en felparkerad risig folkabubbla utanför Jägersro
och jag tänker på Hank. Jag ser nakna glödlampor brinna
i små kargt möblerade rum och jag tänker på Hank.
Jag tänker ofta på Celiné också, men det är
en annan historia.
Vi
har helt enkelt blivit lite av polare med åren, Hank och jag. Det
är oundvikligt. Med sitt direkta tilltal och korthuggna gatusnack
arbetar sig hans dikter in i kroppen som en polynesisk tatueringshacka.
De sätter sig fast. De sätter sig djupt. Inte ens dagens välutvecklade
plastkirurgi kan rädda mig. Men vem fan vill bli räddad?
När
Bukowski satte sig bakom skrivmaskinen första gången måste
det ha varit ett avgörande ögonblick. Det är så uppenbart
förlösande för honom att mejsla fram dikterna, ett behov
minst lika starkt som hans törst efter alkohol. I ”tough company”,
inledningsdikten i Play the Piano Drunk Like a Percussion Instrument Until
the Fingers Begin to Bleed a Bit, fångar Bukowski hela skrivandets
skönhet och vånda med karaktäristisk träffsäkerhet
och humor. Alla oskrivna dikter sitter beväpnade och hotfulla i varje
vrå av rummet, hojtar och manar på: ”I’m next,
I’m next, I’m next!”. De avslutande raderna är,
som så ofta i Bukowskis dikter, en klockren knock-out:
I
suppose that when
I die
the leftovers
will jump some other
poor
son of a bitch.
Förmågan
att vidareförmedla just den känslan är bara det stor poesi.
Att dikterna sedan rymmer betydligt större nyanser än bara sprit,
sex och trav gör knappast saken sämre. Bukowskis dikter är
en kavalkad av direktrapporter från en verklighet inte många
av oss känner – eller vill kännas vid – och det
gör dem ytterst angelägna. I alla fall om man försöker
förstå sin omvärld utan skygglappar. Eller så känner
man till precis den verklighet Bukowski skildrar, och då kan man
ju alltid garva i samförstånd åt hela skiten. För
mellan alla smockor, döfödda ströjobb, utanförskap,
fyllor och bakfyllor, dyker det alltid upp en befriande svart humor och
självdistans.
E nkelheten
är ett honnörsord, trots att många av titlarna kan vara
utvecklade til kompletta poem bara de. Eller vad sägs om: ”A
Kind of Lecture on a Dull Day When There Isn’t Even a Fly Around
to Kill”, ”Spain Sits Like a Hidden Flower in My Coffeepot”
eller ”I Was Born to Hustle Roses Down the Avenue of the Dead”?
Dikterna påminner till stor del om hans short stories och romaner;
inga omvägar, och snabbt till skott. I en nekrolog skrev redaktören
för amerikanska tidskriften Mineshaft, Everett Rand: ”You could
read his poems demented, drunk, or exhausted and still laugh and enjoy
them.” Väldigt träffande, även om jag kanske har
lite längre till skratt än vad Rand har.
Vill
man komma Bukowski lite närmare, och få några goda skratt
på köpet, bör man kasta ett öga på hans korrespondens.
Bukowski var en flitig brevskrivare – och vilka brev sen! De oredigerade
exempel jag har sett är obetalbara; blytunga skrivmaskinsnedslag
varvat med spretiga handskrivna kommentarer, och/eller vilda, spontana
tuschteckningar. Samma rastlösa direkthet som i merparten av hans
dikter. I breven framträder också sidor hos Bukowski som kanske
inte låter sig fångas lika lätt i böckerna; rädslan
över att åldras, generositeten gentemot vissa författarkollegor
(och dräpande sågningar av de samma), och inte minst en pålästhet
man sällan brukar förknippa med Bukowski.
Trots ett
tydligt avståndstagande från den finkulturella ankdammen förmådde
han diskutera konst, musik, litteratur eller vafan som helst på
en betydligt högre nivå än gemene man. Det är dock
diskussioner som undviker den akademiska snårskogsmentaliteten (tack
för den Aftonbladet!) och begreppsapparaten. Bukowski talar direkt
från hjärtat, utan skyddsnät, och är fullständigt
främmande för att trassla in sig i de lärdes labyrinter.
Han tyckte mycket om mycket, och det var inte på universitetet han
skaffat sina kunskaper och erfarenheter:
I’ve
learned more from women of the streets in rotting hotels than I ever have
from Kant, Faulkner, Tolstoy, Balzac, Thorstein Veblen, G.B. Shaw, Karl
Marx, Hitler.
this is not talk shit, this is true.
I owe most of the heart of anything decent in me to the street-walkers
of America.
[ur ett brev till Douglas Blazek 1966]
Det känns
typiskt Bukowski att varva namn som Kant och Marx med Hitler. Man behöver
inte dra för stora växlar på detta. Utan skyddsnät
som sagt, men också en glimt av hans provokativa sida. Någon
som däremot satte beständiga spår hos Bukowski var John
Fante. Fante var det direkta upphovet till att Bukowski började skriva
över huvud taget. Ask the Dust var boken som sparkade upp dörrarna
på vid gavel; det går, man kan, det finns fler som jag! I
samma bok skriver förresten Fante på ett ställe: ”Jag
skiter i den där Hitler, det här handlar om min bok”.
Jag sätter en slant på att Bukowskis förhållande
till Hitler, Marx och en hel drös andra, låg på just
det planet.
Nå,
det finns lika många åsikter och uppfattningar om Charles
Bukowski som det finns skitiga kalsonger på ett ungkarlshotell.
Vissa vill kalla honom sexist, kvinnohatare och självömkande
fyllo. Andra anklagar honom för arrogans och cynism. Sartre och Genet
menade att han var USA’s största poet. Hur man än vrider
och vänder på det så väcker han heta känslor
i alla läger. Lovely! Jag tycker att poesi ska kännas, och att
läsa Bukowski är till och från som att få en smäll
på käften.
Så,
här sitter jag nu, lagom blåslagen och försöker att
avsluta det här. Det dagas i Los Angeles, men över Malmö
sänker sig natten med all sin bekanta galenskap. Nakna glödlampor
tänds här och var i kargt möblerade rum. Nere på
gatan passerar snuten med ylande sirener. Nånstans ifrån strömmar
det musik ur en begagnad Dux. Jag tror det är Rachmaninov, men jag
är inte säker. Bukowski hade vetat.
***
Jo, förresten,
den där plakatklistraren i Folkets Park – det kändes så
skönt att se honom de där tidiga mornarna. En udda karaktär
med högburet huvud. Han verkade nöjd med tillvaron. Härjad
och sammanbiten, men nöjd. Men så dog han plötsligt 1994.
Bukowski alltså. Wayne Kramer tillägnade honom ett dolt extraspår
på plattan The Hard Stuff, och plakatklistraren försvann från
Malmö vid ungefär samma tidpunkt. Kanske var det Hank i alla
fall? Hur som helst, borta är han. För en man som egentligen
bara ville bli lämnad ifred trivs han nog rätt bra med det.
Minding his own business.